Efter att ha sett vanliga tv-matcher på tv hemma och i Australien, så började vi med en halvt på riktigt match i den sk Fan-zone nere vid hamnen. Där har de gigantiska skärmar som visar matcherna. Vi var minst 20.000 som var inne på området för att se Nya Zeeländska All Blacks mot Frankrike. Redan flera timmar innan match kryllade stan av fans som var utsmyckade i sina länders respektive färger. Mitt bland alla dessa människor så stannar plötsligt Vasse upp - han stötte på en mycket aktiv rugbyfamilj från Pingvin i Trelleborg, en familj har han känt i många år. År det ok att använda uttrycket: "Världen är liten"?
Det var en härlig stämning på stan och alla umgicks med alla. Denna stämning fortsatte inne på Fan-zone. Där dracks öl och vin och man hade hur kul som helst och allt var lungt och städat! Vasse, Violeta, Mats och jag hade laddat upp genom att "tatuera" oss på kinderna med All Blackssymbolen - ormbunkslövet - och Astrid var helt rätt klädd i sin svarta vindjacka med vita inslag! När matchen skulle börja och nationalsångerna sjöngs - både på skärmen och i FAN-Zone - då var det ståpäls! När sedan All Blacks gjorde sin haka, då skulle ni varit med!!!! Segern stod All Blacks för - Hurra!
Efter vår första natt i husbilen en bit norr om Auckland, åkte vi tillbaka in till stan för att ladda för vår första match på riktigt. Astrid har aldrig frusit så mycket som denna dag! Eva-Marie, jag instämmer med din reseberättelse - så kallt det kan vara här på Nya Zeeland! Vi hade vårt första regn under hela resan och graderna var inte många, men när vi väl kom till Eden Park, den stora rugbyarenan, och fick våra superbra platser högt upp under tak, då började värmen återvända.
Samoa och Fiji gjorde sig redo nere på planen och vi fyra tillsammans med ca 70.000 andra fick oss till livs en sådan stämning som knappt går att beskriva i ord. Rungande nationalsånger och så en haka från båda länderna - kan man begära mer? Inga uppdelade läktare, typ "iff iff" på ena sidan och AIK på andra, åh nä! Här satt man sida vid sida och gladdes åt varandras insatser. Efter matchen, som Samoa vann, kramade alla spelarna om varandra, tackade domaren och förenades i en knäböjande cirkel under någon minut.
Denna obeskrivbara stämning och sammanhållning som finns i rugbyvärlden får Astrid att dra stora likhetstecken med truppgymnastikvärlden. Samma känsla och stämning finns nämligen på de nationella gymnastikspelen och de internationella Gymnaestradorna, som drar ca 23.000 deltagare vart fjjärde år.
I skrivande stund befinner vi oss nästan längst norrut på ön, i Pinhia. Vi har bilat genom ett mycket vackert kuperat landskap, som påminner om både Wales och, enligt Violeta, det rumänska inlandet. Vi har besökt Treaty House på Waitangi Treaty Grounds där engelska kronan och urbefolkningen skrev på en överenskommelse mellan de två folken att leva och arbeta ihop som en nation. Historisk mark som kallas för födelseplatsen, födelsen av en ny nation.
I morgon fortsätter vi vår rundresa här på norra ön och vi återkommer när vi hittar nya uppkopplingsmöjligheter!
Hälsningar,
astriomats
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar