Varmt som i en bakugn, öronbedövande smatter från tusentals skotrar - Välkommen till Saigon eller som staden heter sedan 1975, Ho Chi Minh City efter deras store ledare. Många kallar dock staden fortfarande för Saigon, vilket vi sålunda också väljer att göra.
Trafikreglerna förefaller endast vara rådgivande och att det är högertrafik i Vietnam vet vi, men ändå möts vi av skotrar, till och med bilar, på samma sida och då gärna halvvägs upp på trottoaren - om det överhuvdtaget finns en sådan! Saigons skoterförare får Lunds cyklister att framstå som Guds gåva till mänskligheten!
Att svänga vänster i en korsning påbörjas som regel 20-30 meter innan korsningen och man avvaktar inte trafiken som ska köra rakt fram, nejdå! Mitt i allt detta så ser man även vanliga cyklister och gångtrafikanter. De sistnämnda passerar tvärsöver gatan i ett lungt Chi Gong-liknande tempo och det är det som är hela grejen med trafiken här i Saigon. Allt fungerar tack vare att ingen gör några häftiga rörelser utan kör, cyklar eller går i ett luuungt tempo.
Det bor ca 85 miljoner människor i Vietnam, av dessa bor ca 8 miljoner i Saigon tillsammans med, enligt uppgift, 5 miljoner skotrar. Trafiken känns som en levande orgasim där allt passar perfekt in i varandra! Det var en kort, men intensiv första kväll (25/12) som mötte oss här i Saigon, staden där ALLT, vägskyltarna också, är på vietnamesiska!
Under gårdagen, onsdag, hade vi möjlighet att ha en privatchaufför, Sun, som Kenneth ordnat och som körde oss ut på landsbygden västerut mot gränsen till Kambodja. De två och en halv timme det tog till vårt resmål var fyllt av synintryck. I vartenda hus efter vägen, oavsett om det var inne i stan eller ute på landet, så bedrevs där någon form av verksamhet. Allt från snickeri, matservering till grönsaksförsäljning. Sedan bor man antingen bakom verksamhetslokalen eller ovanför den.
Vi kom så fram till Tay Ninh och ett fantastiskt tempel där vi hade möjligheten att få närvara vid en mässa. Det är religionen Cao Dai som tillämpas här. Det är en ung religion, från 1900-talet, och innehåller delar från buddismen, confusianismen, taoismen, vietnamesisk spiritualism, kristendom och islam. De tillber ett stort öga och har en hierarkisk gång som innebär olika steg och kvalifikationer för att komma till himlen. I våra ögon lite skumt, men samtidigt spännande och intressant.
Ett par hundra vietnameser, de flesta mycket gamla och med vackert fårade ansikten, klädda i vita vackra kläder, satt ner i skräddarställning och då snackar vi inte den varianten med knäna halvvägs till öronen! Nejdå, här var knäna platt ner i golvet! (Säkert yogatränade varenda en, Anita!!!) I 25 minuter satt de så och med jämna mellanrum böjde de sig framåt i en vördnadsfull bugning, allt under det att en kör sjung och det spelades på instrument som påminde om plåtburkar, av ljudet att döma.
Sedan ställde man sig upp och det vändes åt än det ena hållet och sedan åt andra hållet, ja ritualer är intressant! Värmen gjorde att vi smet efter 40 minuter.........
Att åka till Vietnam utan att beröras av "The Great War Against The Americans", är förstås omöjligt. Vi åkte således vidare till Cu Chi Tunnels, 30 km utanför Saigon. Det var här som Viet Cong, nordvietnameserna, höll USA i schack. 250 mil långa tunlar i tre nivåer där det förekom skolundervisning, sjukvård, tillverkning av svarta uniformer och skor av bildäck mm, men givetvis också strider. Ni har säkert alla läst om bla bambufällorna.
Vi hade en egen guide, Ruby, som sedan fem år tillbaka är i armén och varken kan säga "r" eller "s", men han berättade dock den spännande och skrämmande historien om kriget. Samtidigt provade vi (läs Mats, Astrid föerdrar att stå med båda fötterna stadigt på jorden) på de trånga tunlarna där han möttes av småfåglar och annat smått och gott(?).
Färden tillbaka till Saigon kantades av alla sinnebilder av Vietnam, dvs risfält i mängder, stråhattar och.... skotrar förstås!
Idag besökte vi "War Remnants Museum", som bara visar hur beklämmande hela kriget var. Mest påtagligt var nog det som kallades "Agent Orange", dvs användandet av kemiska stridsmedel. Än idag föds barn med missbildningar till följd av dioxiner - hemskt. Mest berörda blev vi nog av en dioxinskadad vietnamesisk flickas brev till president Obama, där hon ber honom att hjälpa till så att de dioxinskadade inte glöms bort. Dioxinskadade barn föddes och föds även i USA, eftersom även de amerikanska soldaterna själva drabbades av de kemiska stridsmedlen.
Vietnameserna verkar dock vara ett tufft folk. De har klarat av fransmän, amerikanare, kambodjaner och kineser och drivit dom på flykten hela bunten!
För att avsluta krig och elände åt vi lunch på den restaurang, Pho Binh, som Viet Cong hade som spioncentral, mitt i Saigon, och där de planerade sina attacker mot amerikanarna. Vi vet inte hur det är med spioneriet idag, men fantastisk god nudelsoppa med kyckling kan de laga i alla fall!
Skotrarna ja - när vi stod och väntade på vår vän chauffören Sun, kom en skoter inkörandes i restaurangen sidan om. Uppenbarligen bodde han i huset och parkera utanför? Nej, det fanns inte på kartan. Vilket land!
Eftermiddagen avslutade vi i Saigons högsta byggnad, Biltexco Financial Tower, 262 meter hög, dvs 70 meter högre än vår TuringTorso. Biltexco är formad som en blomknopp och anses vara den femte mest spektakulära byggnaden i världen. De tjugo mest spektakulära byggnaderna i världen fanns fotograferade här och på plats nummer 20: Turning Torso Malmö! Hur coolt var inte det att till en av värdinnorna kunna peka och säga "My hometown!".
Om någon timme kommer Kenneth och Thea hem efter att tilsammans med barn och barnbarn ha tillbringat julen på ön Phu Quoc, dit för övrigt vi ska åka den 2 januari!
På tur står dock Mekongdeltat och vi återkommer när vi kommer tillbaka "hem".
Hälsningar,
astridomats
Mässan i Tay Ninh.
Tunnelseende!
Ner och så locket på!
Astrid på spionrestaurangen.
20:e plats i världsrankingen!
